Produktansvar är ett särskilt skadeståndsansvar som uppkommer strikt, d.v.s. utan oaktsamhet. För att ansvar skall uppkomma förutsätts att det föreligger en så kallad säkerhetsbrist. En säkerhetsbrist föreligger om produkten inte är så säker som skäligen kan väntas. Så kan exempelvis vara fallet om otillräckliga instruktioner har lämnats gällande en farlig produkt eller om produkten har dolda skadebringande egenskaper. Vidare lämnas ersättning endast för person- eller sakskador som har orsakats konsumenter. Däremot ersätts inte skador på själva produkten. Sådana skador får istället ersättas enligt köprättsliga regler. Vidare är att uppmärksamma att det är svaranden, d.v.s. den som påstås vara ansvarig, som har att bevisa att någon säkerhetsbrist inte förelåg då varan sattes i omlopp. Reglerna kring vem som är ansvarig för produktskador kan vara svåra att förstå, men här nedan skall vi utröna vem som är ansvarig för produktskador. Först och främst är den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten ansvarig. Tillverkning kan avse råvaror såväl som mer förädlade produkter. Även den som har bearbetat en produkt anses vara tillverkare. Frambringat avser bland annat verksamheter såsom djuruppfödning, växtodling och utvinning av material. Med insamlande avses verksamhet som växt-, svamp- och bärplockning, jakt och fiske. Även den som har importerat produkten till EU för att sälja den här är ansvarig för produktskador. Även den som genom att förse produkten med sitt namn eller kännetecken har marknadsfört produkten som sin har också ett produktansvar. För det fall man inte vet vem som har tillverkat varan, och det således är fråga om en anonym produkt, kan även andra bli ansvariga. Ansvar kan nämligen uppkomma för var och en som har tillhandahållit produkten. Detta ansvar kan undgås om denne inom en månad efter begäran kan anvisa någon annan som är ansvarig, om uppgifter lämnas som är så preciserade att den andre ansvarige kan identifieras. Huruvida den ansvarige som på detta sätt utpekas har medel att betala skadeståndet eller inte är däremot oväsentligt. Samma princip gäller då man inte vet vem som har importerat varan till EU. Även då kan var och en som har tillhandahållit varan bli ansvarig, om inte denne kan visa någon som är ansvarig i ett tidigare led. Som förstås kan ansvar uppkomma för flera kategorier samtidigt. Dessa svarar solidariskt för skadan. Detta innebär att skadelidanden kan kräva hela skadeståndsbeloppet av vilken som helst av de ansvariga. Skilj dock detta från fallet då någon inte är ansvarig på grund av att denne har kunnat utpeka någon annan som är primärt ansvarig. Skadeståndsansvaret får sedan fördelas mellan de ansvariga genom regresstalan. Med regresstalan avses ett anspråk på att få ersättning för det någon har betalat för någon annans räkning. Vid det slutliga bestämmandet av ansvar mellan företagen tas först hänsyn till om någon har varit oaktsam. I sådana fall får denne i regel bära den större delen av skadan. För det fall alla ansvarar strikt är det i regel det första ansvariga ledet, d.v.s. tillverkare eller importör, som får bära ansvaret. Genom att göra det sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns då den ansvarige satte produkten i omlopp kan ansvar undgås. Detta innebär att ansvar presumeras, men om exempelvis importören lyckas visa att säkerhetsbristen inte fanns då denne satte produkten i omlopp övergår ansvaret istället på nästa led. Med att sätta produkten i omlopp menas i det här fallet att produkten överlämnas till nästa säljled. Dessutom kan svaranden gå fri om denne kan visa att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande myndighetsföreskrifter. Slutligen går svaranden fri om säkerhetsbristen utgör en så kallad utvecklingsskada. Med utvecklingsskador avses sådana skador som beror på att man på grundval av det tekniska och allmänna vetandet inte kunde veta att säkerhetsbrist förelåg då produkten sattes i omlopp.